KINA, intryck 2, folklivet.

Folklivet på kvällarna
En fin upplevelse var parker och gatutorg på kvällarna när människor samlas och umgås. En vänlig, fridfull och harmonisk känsla sprider sig i kroppen. Människor verkade samlas spontant efter arbetsdagens slut. Mest äldre och medelålders, men även unga par och familjer med barn. De dansar, sjunger eller spelar tillsammans i grupper. Eller för sig  själva. Eller bara tittar på, eller spelar spel. Det känns vänligt, kreativt och opretentiöst. Något att ta efter här hemma. Som alternativ till TV.  Man kan helt kravlöst titta på eller för den delen delta också. Ingen onykterhet. Här har man med sig en flaska med te som dricka. Genomskinlig burk, med några teblad på botten. "Alla" hade en sådan burk med te. Förmodligen ljummen. Taxichaufförer, städare...alla. Överallt.

Två män i konversation. Lägg märke till den "obligatoriska" burken med te. I botten några teblad. Sedan vatten. Och ett praktiskt bärhandtag. Många tesorter (ofta gröna?) kan man fylla på med vatten flera gånger innan teet är slut. Till skillnad från våra tepåsar här hemma som man bara använder en gång. Så jag gissar att det var de gjorde under dagens lopp med sin teburk. Billig, läskande och uppiggande dricka alltså. Smart.

 Det här med att ha linnet uppkavlat långt över magen och gå omkring så i värmen var heller inte helt ovanligt hos män. Märkligt nog gällde den klädkoden tydligen bara om man hade vitt linne... En ganska avslappnad naturlig stil. Som kontrast fanns det ju också unga kvinnor med nästan dockklänningar och högklackade skor - trots mycket promenerande i mitt på dan i värmen. Jag gillar när människor är olika, och får lov att vara det...

Vid Himmelens Tempel i Beijing. Om man tröttnar att titta på alla vackra byggnader kan man öva med såna här färglada flaggorna. Vad det nu heter. Det såg roligt ut.  Den här kvinnan var skicklig. Jag hade gärna velat prova. (Om jag hade orkat för värmen, feber och andnöd bara vid lite uppförsbacke eller trappor).

BeiHai parken i Beijing. Vid de här fina pavljongerna med marmorbroar vid norra delen av sjön samlades människor ofta på kvällarna för att sjunga, dansa, spela, träffas. Kvällen är varm. Solen går ner ca kl 20, man verkar stanna en stund i det något svalare mörkret, men drar sig snart hemåt. Sena disco-kvällar verkar inte vara något för de som samlas här. Inte för mig heller. Och sen är de uppe med tuppen. Fast det är inte jag...

Paviljongerna. Sång i grupp. Den här gruppen stod respektive satt i en ring och sjöng med eller utan notblad. De hade fin sångröst. Den gråhårige mannen med solfjädern var helt underbar. De sjöng med allvar, värdighet och inlevelse. Undrar vad... En gammal folksång? Någon nationalistisk sång? Lägg märke till de fina vita solfjädrarna. Även män har solfjädrar. 

På marken ställer man sin medhavda musikanläggning och spelar upp sina låtar.  Dansar sedan pardans, två och två eller enskilt. Det är mycket steg och inte så mycket armar eller kropp. Det var fascinerande att se de äldre dansa pardans. Just här dansar en västerländsk kvinna  med en kinesiska. För övrigt såg man inga västerländska delta. Men vi var ju å andra sidan väldigt få.

Äntligen vågar jag mig upp också. Improvisation.

Åskådare. Den lilla flickan tog många foton på mig när jag dansade.Och jag på henne. Men då blev hon blyg. Kanske filmade hon mig med.

Måste bara infoga en zoomad vy ut över sjön från paviljongerna vid sjökanten där det här kvällslivet försiggick. Hängpil klär in hela strandpromenaden kring BeiHaisjön. Romantiskt med grenarna när det blåser lite lätt. Inte undra på att de avbildar det på gamla målningar (pilgrenar i förgrunden och så vatten och människor i en båt). Här en modern variant i foto. Fast det kom jag inte på förrän nu. (Det är mycket som trillar på plats när man kommit hem). I bakgrunden fina tempel som ligger på en kulle norr om Förbjudna Staden. En fantastisk utsikt där uppifrån över Beijing, Beihaisjön och Förbjudna Staden.

Enmansperformance av en man som genomförde långsamma rörelser till musik han hade med i sin egen musiklåda.Det såg ut som ett mellanting mellan Tai Chi och dans. Minst två kvällar i rad var han där. Mycket fokuserad.

 

Det är väldigt svårt att beskriva stämningen. Här är en liten, kort  inspelning från mobilen med inte världens bästa ljudkvalitet... Och det syns nästan ingenting heller... hmm. Men man får in känslan, tycker jag. En man satt på en bänk vid Västra sjön i Hangzhou tillsammans med en kvinna och spelade i kvällningen. Man får tänka sig en riktigt extremt varm sommarkväll, men så svalkar det skönt när mörkret faller och det fläktar från sjön. Mannen ler snällt när han blir filmad och fortsätter spela. Framför sig har han en stor sjö och bakom honom går folk och flanerar på den långa gångbron ut till en ö. Det känns fridfullt och vänligt. Konstnärsluft.

Xian. Vår resa startade här. Sidenvägen startade/slutade också här. Känt för sitt siden alltså en gång i tiden. Till denna öppna platsen utan för den gamla stadsmuren samlades folk på kvällarna. Det var tydligen en grupp som brukade träffas här och dansa  linedance. För att komma hit från vårt hotell måste man passera de två hemska vägarna jag skrivit om tidigare. Men sen var det kul med folklivet. Tills man skulle gå hem igen... 

My own performance: 

Alldeles intill var det en annan grupp som som hade samlats i kvällsmörkret. Där sjöng de för varandra istället. Med mycket inlevelse. Troligen sånger som alla kunde, men här fick man chansen att "uppträda" för varandra. Ingen musik - bara mikrofon. Så snart vi kom dit så ville ju ledaren ha upp oss på scenen (= trottoaren). Men, nej, vi ville inte. Men, jo, jag ville visst... Jag vet inte hur det gick till men sen stod jag där, hade kopplat på min sensuella röst och sjöng en kinesisk "hitta-på-sång" jag haft i huvudet i typ 30 år. Allt fler strömmade till enligt Ingemar. Jag valde att säga några ord på skånska till dem. De förstår ju ändå inte engelska. Men sen ville han inte släppa mig. Nu skulle jag dansa. Medan han själv sjöng en sång som jag aldrig hört förr förstås. Utan musik. Han sjöng fantastiskt, vad ska man med instrument till? Och så drog han upp en man från publiken som skulle dansa fridans med mig. Det gick bra för jag kan ju bara improvisera, har aldrig klarat koreografi. Kan inte ens dansa vals. Inte sjunga heller för den delen. Men fick jag gå nu då? Nehej, jag vet inte vad han ville, men jag valde att utföra min egen improviserade "pekinopera-performance". Fast de trodde nog det var något utrikiskt. Allt försiggick på skånska och kinesiska om vad jag skulle göra (= ljud och teckenspråk). Men sen fick det räcka, tyckte jag. Fast nästa idé lät kul den också, förstås. Skrattande drog jag mig från och lät nästa ta över. En ung kinesisk kvinna kom fram och sa att hon tyckte om min performance, att jag hade så mycket energi och utstrålning, och att hon hade velat göra samma sak, men vågade inte. (energi! - vi som hade traskat runt stan hela långa dan i regnet och var helt slut, skulle bara kolla kvällslivet lite fastän att benen inte ville mer). Allt försiggick i största vänlighet, värme, glädje och nyfikenhet på varandra. Många flockades omkring oss när vi samtalade på engelska. Åh, vad jag hade velat fotografera alla deras leenden. Speciellt tänderna... 

Ett oförglömligt minne och en fin avslutning på en lång första och sista dag i staden Xian.