KINA, intryck 2, folklivet.

Folklivet på kvällarna
En fin upplevelse var parker och gatutorg på kvällarna när människor samlas och umgås. En vänlig, fridfull och harmonisk känsla sprider sig i kroppen. Människor verkade samlas spontant efter arbetsdagens slut. Mest äldre och medelålders, men även unga par och familjer med barn. De dansar, sjunger eller spelar tillsammans i grupper. Eller för sig  själva. Eller bara tittar på, eller spelar spel. Det känns vänligt, kreativt och opretentiöst. Något att ta efter här hemma. Som alternativ till TV.  Man kan helt kravlöst titta på eller för den delen delta också. Ingen onykterhet. Här har man med sig en flaska med te som dricka. Genomskinlig burk, med några teblad på botten. "Alla" hade en sådan burk med te. Förmodligen ljummen. Taxichaufförer, städare...alla. Överallt.

Två män i konversation. Lägg märke till den "obligatoriska" burken med te. I botten några teblad. Sedan vatten. Och ett praktiskt bärhandtag. Många tesorter (ofta gröna?) kan man fylla på med vatten flera gånger innan teet är slut. Till skillnad från våra tepåsar här hemma som man bara använder en gång. Så jag gissar att det var de gjorde under dagens lopp med sin teburk. Billig, läskande och uppiggande dricka alltså. Smart.

 Det här med att ha linnet uppkavlat långt över magen och gå omkring så i värmen var heller inte helt ovanligt hos män. Märkligt nog gällde den klädkoden tydligen bara om man hade vitt linne... En ganska avslappnad naturlig stil. Som kontrast fanns det ju också unga kvinnor med nästan dockklänningar och högklackade skor - trots mycket promenerande i mitt på dan i värmen. Jag gillar när människor är olika, och får lov att vara det...

Vid Himmelens Tempel i Beijing. Om man tröttnar att titta på alla vackra byggnader kan man öva med såna här färglada flaggorna. Vad det nu heter. Det såg roligt ut.  Den här kvinnan var skicklig. Jag hade gärna velat prova. (Om jag hade orkat för värmen, feber och andnöd bara vid lite uppförsbacke eller trappor).

BeiHai parken i Beijing. Vid de här fina pavljongerna med marmorbroar vid norra delen av sjön samlades människor ofta på kvällarna för att sjunga, dansa, spela, träffas. Kvällen är varm. Solen går ner ca kl 20, man verkar stanna en stund i det något svalare mörkret, men drar sig snart hemåt. Sena disco-kvällar verkar inte vara något för de som samlas här. Inte för mig heller. Och sen är de uppe med tuppen. Fast det är inte jag...

Paviljongerna. Sång i grupp. Den här gruppen stod respektive satt i en ring och sjöng med eller utan notblad. De hade fin sångröst. Den gråhårige mannen med solfjädern var helt underbar. De sjöng med allvar, värdighet och inlevelse. Undrar vad... En gammal folksång? Någon nationalistisk sång? Lägg märke till de fina vita solfjädrarna. Även män har solfjädrar. 

På marken ställer man sin medhavda musikanläggning och spelar upp sina låtar.  Dansar sedan pardans, två och två eller enskilt. Det är mycket steg och inte så mycket armar eller kropp. Det var fascinerande att se de äldre dansa pardans. Just här dansar en västerländsk kvinna  med en kinesiska. För övrigt såg man inga västerländska delta. Men vi var ju å andra sidan väldigt få.

Äntligen vågar jag mig upp också. Improvisation.

Åskådare. Den lilla flickan tog många foton på mig när jag dansade.Och jag på henne. Men då blev hon blyg. Kanske filmade hon mig med.

Måste bara infoga en zoomad vy ut över sjön från paviljongerna vid sjökanten där det här kvällslivet försiggick. Hängpil klär in hela strandpromenaden kring BeiHaisjön. Romantiskt med grenarna när det blåser lite lätt. Inte undra på att de avbildar det på gamla målningar (pilgrenar i förgrunden och så vatten och människor i en båt). Här en modern variant i foto. Fast det kom jag inte på förrän nu. (Det är mycket som trillar på plats när man kommit hem). I bakgrunden fina tempel som ligger på en kulle norr om Förbjudna Staden. En fantastisk utsikt där uppifrån över Beijing, Beihaisjön och Förbjudna Staden.

Enmansperformance av en man som genomförde långsamma rörelser till musik han hade med i sin egen musiklåda.Det såg ut som ett mellanting mellan Tai Chi och dans. Minst två kvällar i rad var han där. Mycket fokuserad.

 

Det är väldigt svårt att beskriva stämningen. Här är en liten, kort  inspelning från mobilen med inte världens bästa ljudkvalitet... Och det syns nästan ingenting heller... hmm. Men man får in känslan, tycker jag. En man satt på en bänk vid Västra sjön i Hangzhou tillsammans med en kvinna och spelade i kvällningen. Man får tänka sig en riktigt extremt varm sommarkväll, men så svalkar det skönt när mörkret faller och det fläktar från sjön. Mannen ler snällt när han blir filmad och fortsätter spela. Framför sig har han en stor sjö och bakom honom går folk och flanerar på den långa gångbron ut till en ö. Det känns fridfullt och vänligt. Konstnärsluft.

Xian. Vår resa startade här. Sidenvägen startade/slutade också här. Känt för sitt siden alltså en gång i tiden. Till denna öppna platsen utan för den gamla stadsmuren samlades folk på kvällarna. Det var tydligen en grupp som brukade träffas här och dansa  linedance. För att komma hit från vårt hotell måste man passera de två hemska vägarna jag skrivit om tidigare. Men sen var det kul med folklivet. Tills man skulle gå hem igen... 

My own performance: 

Alldeles intill var det en annan grupp som som hade samlats i kvällsmörkret. Där sjöng de för varandra istället. Med mycket inlevelse. Troligen sånger som alla kunde, men här fick man chansen att "uppträda" för varandra. Ingen musik - bara mikrofon. Så snart vi kom dit så ville ju ledaren ha upp oss på scenen (= trottoaren). Men, nej, vi ville inte. Men, jo, jag ville visst... Jag vet inte hur det gick till men sen stod jag där, hade kopplat på min sensuella röst och sjöng en kinesisk "hitta-på-sång" jag haft i huvudet i typ 30 år. Allt fler strömmade till enligt Ingemar. Jag valde att säga några ord på skånska till dem. De förstår ju ändå inte engelska. Men sen ville han inte släppa mig. Nu skulle jag dansa. Medan han själv sjöng en sång som jag aldrig hört förr förstås. Utan musik. Han sjöng fantastiskt, vad ska man med instrument till? Och så drog han upp en man från publiken som skulle dansa fridans med mig. Det gick bra för jag kan ju bara improvisera, har aldrig klarat koreografi. Kan inte ens dansa vals. Inte sjunga heller för den delen. Men fick jag gå nu då? Nehej, jag vet inte vad han ville, men jag valde att utföra min egen improviserade "pekinopera-performance". Fast de trodde nog det var något utrikiskt. Allt försiggick på skånska och kinesiska om vad jag skulle göra (= ljud och teckenspråk). Men sen fick det räcka, tyckte jag. Fast nästa idé lät kul den också, förstås. Skrattande drog jag mig från och lät nästa ta över. En ung kinesisk kvinna kom fram och sa att hon tyckte om min performance, att jag hade så mycket energi och utstrålning, och att hon hade velat göra samma sak, men vågade inte. (energi! - vi som hade traskat runt stan hela långa dan i regnet och var helt slut, skulle bara kolla kvällslivet lite fastän att benen inte ville mer). Allt försiggick i största vänlighet, värme, glädje och nyfikenhet på varandra. Många flockades omkring oss när vi samtalade på engelska. Åh, vad jag hade velat fotografera alla deras leenden. Speciellt tänderna... 

Ett oförglömligt minne och en fin avslutning på en lång första och sista dag i staden Xian.

KINA, intryck 1, samverkan.

Sammanfattningsvis är det nog tre saker som gjort det största intrycket under sommarens 3½ veckor långa vistelse i Kina: 

1. Samverkan. Den smidiga rytmen i trafik och bland människor - trots igenkorkade gator och oändlighetslånga köer.
2. Folkliv. Det vänliga och kreativa folklivet på allmänna platser på kvällstid.
3. Byggnader. Äldre byggnaders fantastiska dekorationer.

1.  Samverkan. Så mycket folk och ändå sådant flyt! Både människor och trafik vävs samman till en tät samarbetade massa. Trångt, men ingen trängselkänsla - men finns det en lucka så fylls den omedelbart.  Och om ingen lucka finns där man behöver komma fram - så gör man en! Lugnt uppförande. Man parerar skickligt med varandras hastighet. Ingen tycks bli uppretad över någon annans  beteende. Ingen tutar av irritation eller rastlöshet. Om man tutar är det  för att påkalla någons uppmärksamhet: -Se upp, vi kan krocka om du inte ser mig. -Jag vill tränga mig. -Jag tänker avvika från den riktning eller fart som jag ser ut att ha. Marginalerna är minimala, men väl beräknade. Det går bra att svischa förbi i hög fart med bara någon decimeters marginal. Vare sig det gäller mellan cyklar, mopeder, bilar eller gångtrafikanter...  Men man kan också artigt släppa fram någon om det ser ut att vara bäst för rytmen. Men om någon lämnar en tom lucka framför sig eller är för långsam får den skylla sig själv... den fylls fort av den som hinner först.

Nedan några gatubilder

 

Ovanstående tre bilder från Beijing. "Stora gatan" ute vid vår "hemmagata".

Här hade man koll på läget efter några dagar. Med taxi, metro, korsa vägen och allt. Lugnt.

Bred trottoar vid "Stora gatan". Under de två veckor vi var där blev trottoaren nästan ny och färdiglagd med fina, stora, släta stenar. Allt med handarbete. Betongen under all gatstenen blandades för hand direkt på marken med hjälp av spadar.  Vilken ansiktlyftning det blev när det var klart. Ett helt annat Kina.

En liten gata i området Dongsi. Parallellgata till vår lilla "hemmagata" bland hutongerna . Tvärgata till "Stora gatan".

Xian. Utsikt från Klocktornet, tror jag.

Gatubild från lite enklare kvarter i Xian. Jag tror hon säljer dumplings från sin "cykelaffär".

Shanghai. Bilar, bussar, cyklar och gående saxar smidigt i en strid ström.

Shanghai. 

I Shanghai en smidig lösning med gångbro över en jättestor vägkorsning vid Folkets Park. Den förgrenade sig åt flera olika håll. Det gäller att veta var man ska hän när man inte vet var man ska hän...

Härliga linjer och vacker storstadsarkitektur, tycker jag. 

Det var ganska pampigt att gå där uppe på gångbron. 

Många vägar var fyrfiliga i storstäderna i Kina. Här var det mycket mer, minst 8 filer kan jag räkna till.

Det gäller att kunna kinesiska tecken när man ska välja fil...

... eller läsa av vägskyltar.

Jag önskar jag hade en bättre bild. Det ser inte så dramatiskt ut. Men det här var premiärdoppet. Elddopet. Xian. Vägen precis utanför vårt lyxiga hotell. Dit vi anlände först på resan. Man kunde inte komma någonstans om man inte korsade dessa två vägar. Hade jag varit ensam hade jag tagit en taxi över gatan... och jag menar allvar. Ena vägen i denna fyrvägskorsning är enkelriktad, fyrfilig, de kör ca 70 km/h känns det som. Absolut ingen bromsar, möjligen släpper man gasen... Övergångsställe, men inga trafikljus. Som gångtrafikant måste man ge sig ut trots att det aldrig är någon lucka. Det ser ut så på bilden, men eftersom de kör så fort är det ju nya bilar sekunden efter ögonblicket bilden är tagen... Och där stod man mitt i gatan med  bussar, mopeder, cyklar och bilar rusade förbi med bara några decimeters marginal både framför och bakom en. Jag kände hjärtat slå fortare varje gång vi hade kommit över. Sant det också. Bäst var att haka på någon kines, tätt intill, hela tiden hålla koll och följa dennes rytm över gatan... Hu, det här gjorde intryck. Jag är imponerad. Och den där rytmen (men inte lika dramatisk) upplevde jag överallt på hela resan. Även i tunnelbanan på gågator, i köer m.m.

KINA sommaren 2010, inledning

NiHao!  

Resan var i kronologisk ordning: Xian, Hangzhou, Shanghai, Beijing. Med en del utflykter från respektive städer. Ingemar och jag gjorde nästan allt på egen hand. Nu upphör ordningen. Det jag skriver är en del av mina upplevelser och intryck. Inga fakta. Det som skrivs som fakta, är mina minnen av fakta... alltså inga objektiva fakta. Den vetgirige får skaffa sig bättre referenser ;-)

KINA , intryck 3, byggnader.

Fantastiska byggnader och tempel
Ett tredje intryck som fortfarande finns kvar i kroppen är de äldre byggnadernas utformning och dekorativt målade utsmyckningar. Samma stil överallt. Tempel, torn, gångar, tehus... Man blir glad av det :-) Som en vitamininjektion av färger... Och äntligen börjar en efterlängtad kreativ känsla krypa under huden på mig... Och visst, jag började måla lite akvarell, några ringrostiga penseldrag... det var länge sedan... men det är begränsat vad man hinner på en upplevelseresa... Fotografering är räddningen istället. Quick fix.

Några av paviljongerna vid norra stranden av BeiHaiparken, Beijijng.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Detalj i kvällsljus. Guldet skimrar. Det lyser om färgerna.

Den Förbjudna Staden.

Detalj med takbjälkar

Vårt hotell i Beijing där vi bodde i två veckor. Den gröna dörren till höger om stolen med gula dynan är vår rumsdörr. Rummet sträckte sig från vi två fönster till vänster och två till höger om den. Den fina gången var rikt dekorerad i taket. En fin rekreationsmiljö. Gården var tyst och lugn.

Fantastiskt detaljrikt dekorerade takpannor uppe i hörnet på vår innergård.

Lamatemplet i Beijijng.

Ja, "og sådan er det hele vejen igennem"... Det finns hur många sådana här bilder och miljöer som helst. Efter ett tag kan man dem... Men de har påverkat mitt sinne. Och intrycket av all denna dekoration dröjer sig länge kvar... alla färger... och i kombination med den speciella röda färgen på pelare, väggar och dörrar. Mot gröna växter. Kanske hamnar fler bilder i framtiden på annan plats där det är lättare att lägga upp dem.